En farsdag

Idag har jag tänkt, antagligen alldeles för många gånger, att fi sjutton vad livet är bra. Där gick jag på en promenad i solen med han som jag älskar så förbannat mycket och som är en så förträffligt fin pappa till vår lilla tjej och kände mig lycklig. Över så många saker. Som att vi nu kunde rulla ut med vagnen från vårt hus och gå min favoritrunda runt Bräckan. Att solen sken och det kändes som vår ute. Att Isabelle är vår dotter, att hon är välskapt och helt och hållet perfekt. 
 
Vi köpte med oss kaffe från Naturum och drack i solen medan Isabelle sov. Delade på en morotskaka och pratade om livet, om tillfälligheterna som ledde oss fram till att vi faktiskt fick huset i Fjärås. Drömde oss bort till våren då vi blir fyra, blev helt pirriga av att tänka på att vi ska få en liten bebis i mars. På vägen hem träffade vi på Linda och tjejerna som promenerade sista biten till vårt hus tillsammans med oss, där vi stötte på mamma och pappa som kommit för att lämna av några grejer. Tittade på min pappa och tänkte att fi sjutton vilken tur jag hade som fick växa upp med honom vid min sida. Så många tokiga minnen jag har från min barndom, som när vi cyklade nerför Bräckan (det är sjukt brant), alltid sladdade in på gatan med Vitis (vår Volvo) när det var snö, alla turer i lastbilen där jag fick äta oändligt med Ballerina och Fanta... min pappa. En pappa i världsklass! Och det värmer mitt hjärta så mycket att se Jacob vara pappa till Isabelle, för där ser jag det igen. Kärleken, buset och att finnas där, alltid. Jag kunde omöjligt ha valt en bättre människa att bilda familj med, och det känns väldans bra. Dra mig baklänges vad jag älskar den mannen. 
 
Han fick förstås sovmorgon och frukost imorse. Presenter från Isabelle och ord om hur mycket vi älskar honom. För han har det inte alltid lätt. Jag kan pendla i humör en minut till en annan och Isabelle har sedan starten där den 4 april 2016 gjort klart i att jag är nummer 1. Och jag vet att det gjort Jacob ledsen många gånger! Så det gör mig så förbannat rörd att se bandet de två har nu, när de ligger på köksgolvet och busar så att Isabelle kiknar av skratt. När han går omkring med sin lilla prinsessa i sin famn och hon kramar honom hårt och länge. Det är inte bara jag som gäller längre, och jag anar hårt att hon kommer bli pappas tjej. Herregud, det hade jag också blivit med en pappa som Jacob <3 
 
Alright, nog med kärleksdravel. 
 
Isabelle är krasslig, har spytt två gånger sedan i torsdags och varit tröttare än vanligt men ändå väldigt glad. Ätit väldigt dåligt, vilket varit helt förståeligt men ändå tufft att hantera när man ser att hon är trött för att energin är låg. Nu i eftermiddag var vi i Onsala hos Jacobs föräldrar och då var hon helt sig själv, äntligen (kanske för att hon till middag fick välja vad hon ville ha- smörgåsrån med smör och digestivekex med några nachos till efterrätt... när man är sjuk får man, intalade vi oss). Hon lekte så fint med Cornelia och Freja, eller rättar sagt- Cornelia och Freja var väldigt fina med Isabelle. De lät henne sitta med och sköta sitt när de lekte med dockhuset, visade henne alla leksaker att önska sig i julklapp ur leksakskatalogen och var allmänt goa kusiner mot Isabelle. Vår fina, stora Isabelle. Är så galet stolt över den där ungen, fastän hon retar oss till vansinne nuförtiden genom att ha bytt ut sitt ständiga "Ja!" till ett väldigt bestämt "Nä.". Med betoning på väldigt bestämt, hon vet vad hon vill, den lilla. 
 
Nu ska jag väcka Jacob som verkar ha somnat när han nattade Isabelle så att vi kan kolla ett avsnitt Stranger Things. Lillebebis sparkar som allra mest om kvällarna och det är så mysigt att bara ligga med handen på magen och känna de där små fötterna sparka. Fortfarande alienvarning dock, ett barn i min mage?! Galet :)
Gamla bilder, men ack så fina ändå