16 september. För exakt ett år sedan vaknade vi denna morgon och flyttlasset lämnade Ekedalsgatan med sikte mot Sivers väg. Ett år sedan. Det betyder att vi igår för ett år sedan, helt vansinnigt pirriga, åkte till Svensk fastighetsförmedling i Kungsbacka för att skriva de sista pappren och få nycklarna till vårt hus. Minns så väl att jag inte kunde bärga mig tills signerandet av alla papper och hiskeliga lån var avklarade så vi för första gången kunde åka hit, till vårt hus. Känslan att komma hit… my gad. Vi gick från rum till rum och mumlade lågt att det här är vårt nu, det var så svårt att ta in samtidigt som det kändes så jäkla självklart.
 
Så inatt för ett år sedan sov vi vår första natt i huset. Vi gjorde i ordning i gästrummet och sov allihopa där inne, sängen som vi skulle ha i vårt sovrum på övervåningen hade inte levererats ännu och det stod flyttkartonger överallt, men satan i gatan vad lyckliga vi var. Och fortfarande är! Jag kan fortfarande när jag är på väg hemåt med vagnen och närmar mig vårt hus nypa mig i armen och tänka; det här är verkligen vårt hus. Det är vi som bor här! För jag tror att när man tar saker för givet så blir man inte bara otacksam, livet måste bli väldigt tråkigt. Så jag har njutit varenda jäkla dag som vi hittills har bott på Sivers väg. Vår första jul, allt sökande på nätet hur man ska sköta alla olika buskar i våras, att det visade sig att Jacob är en trädgårdstomte av rang, att Isabelle kunnat springa barfota i gräset, alla middagar ute på altanen i kvällssolen med vänner och familj, växthuset och tomatplantorna jag älskat ungefär lika mycket som Isabelle och Sam (😇), närheten till mina systrar och kusinerna och bara de små sakerna som att inte behöva kånka en vagn eller matkassar tre våningar upp, nu har vi en uppfart liksom.
Jag är helt vansinnigt tacksam för allt det där, jag är tacksam för att vår lägenhet i Majorna gjorde det möjligt för oss att köpa detta huset och så klart även Jacobs stenhårda jobb med sitt företag och de pengarna han hade möjlighet att lägga in. För tänk ändå! För ett år sedan bodde vi i lägenheten. Känns som en annan livstid, kan knappt minnas hur det var. Vi är så mycket här och nu, det här är vårt hem och vi trivs så förbannat bra.
 
Men så klart störst av allt: det var hit vi åkte den 24 mars med vår nya familjemedlem, då när vi tre blev fyra. Det var på denna övervåningen som jag hanterade värkar den 22 mars och det var i vardagsrummet där nere som Isabelle för första gången fick krama på sin lillebror. Veeeeeet att jag sagt det för många gånger men… livet 🙌🏼