Hennes 1-årsinlägg hittar du HÄR! 
...och 2-årsinlägget är HÄR!
 
3 år. Det känns svårt att ta in på något vis! För 3 år innebär att hon faktiskt är en stor tjej nu. Eller, kanske att åldern inte måste innebära att hon är stor men Isabelle är en stor tjej. Hon är så himla förståndig och jag litar väldigt mycket på henne. Kanske för mycket ibland, men jag tror att det får henne att växa. Få känna att hon får ta ansvar också. Sen att jag (kanske) har orimligt långt för att förstå vad vissa situationer skulle kunna leda till, det låter jag vara ett kapitel i sig. Men till exempel när hon kör på sin balanscykel- som hon är helt grym på- och vi kommer till en nerförsbacke. Då frågar jag henne om hon vill ha hjälp och jag får alltid till svar att "jag klarar det mamma". Sedan brukar jag försöka pusha henne att våga ta upp fötterna för att det ska gå snabbt, och ibland gör hon det men oftast säger hon bara att hon inte vill det idag och då är det så. Hon är med andra ord 3 år och redan visare än sin mor. Men jag tänker inte att hon kanske kommer ramla, jag tänker att hon kommer tycka det är askul. 
 
Förståndig är ett bra ord för att förklara vår lilla kan jag tycka. Hon avskyr att bli fysisk med andra barn och börjar gråta alternativt skrika på personen om hon blir arg för att denne tar en leksak eller gör något hon inte gillar. Hon kan fortfarande vilja ha det som de andra barnen leker med, men det har lugnat sig drastiskt den senaste tiden (pjuh, var så sjukt jobbigt när hon inte kunde leka utan bara skulle ha det som det andra barnet hade... blev inte så mycket lek då). 
 
Hon äter äntligen helt okej! Hon har ju alltid ätit allting men i små mängder. Hon äter fortfarande inga monsterportioner, men hon äter. Fast HERREGUD vad långsamt hon äter. Hon kan lätt sitta i en timma och äta och prata, ta en tugga var tionde minut ungefär när man påminner henne... om det får en att slita sitt hår? Oh ja. Vissa dagar känns det inte som att vi gör annat än att sitta vid matbordet. 
 
Sömnen är också bra! För det allra mesta sover hon hela nätterna, skulle hon vakna lägger man sig jämte henne så somnar hon snabbt igen. Vi läser böcker innan läggning och ligger sedan jämte tills hon somnar, vilket jag minns när hon var mindre tog 45 minuter till en timma, men nu sjunger man några sånger, kliar på ryggen, magen, armarna och benen (hehe, hon gillar kli 😅) och sedan somnar hon. 
 
Hon är världens bästa storasyster till Sam och hjälper mig med honom här hemma. Får honom att skratta, säger till när han klättrar i trappan och blir han ledsen är det hon som springer och hämtar leksaker. Hon lärde sig även sjukt snabbt att om Sam har det hon vill ha så funkar det fint att ta något annat att ge honom, jag längtar verkligen inte tills Sam inte är så lättlurad längre 😅
 
Orden forsar ur hennes mun och hon pratar hela tiden. Vi har gått på kvällspromenad flera kvällar den senaste tiden och då har hon spanat efter månen och ikväll började hon fråga om den. "Varför är månen där?" "Varför lyser solen" "Varför är det så?" Konstaterande: varför kan man verkligen fråga i en halv evighet :)
 
Näe, dra mig baklänges vad jag älskar detta barn. Är så otroligt stolt över den hon är och har så otroligt kul med henne på en dag. Hon är rolig, modig, envis och kan bli sur som fan. "Då vill jag inte leka med dig!" skriker hon och klampar iväg för att sätta sig i ett hörn någonstans med armarna i kors. Hennes pappa säger att det är i de ögonblicken hon är som absolut likast mig.
Skulle inte kunna tänka mig ett liv utan den här lilla vid min sida. Skulle inte se glädjen i någonting om hon inte fanns. Är så vansinnigt rädd att något ska hända henne som är utom min kontroll men inser att det är livet. Livet som förälder, att ha hjärtat ständigt i halsgropen och en gnagande oro för vad som skulle kunna hända och vilka faror hon kommer stöta på. 
Man förbereder, försöker göra rätt, hoppas att man tacklar saker och ting på ett sätt som inte ger henne men senare i livet och allt som oftast hade man önskat sig en jäkla uppslagsbok med ett facit där man kunde få veta. Veta om man gör rätt eller fel. Nu får man gå på att vi har en glad treåring här hemma som älskar livet, som skriker "men jag koooooommer ju mamma", när man ropar för tionde gången och hon inte kan slita sig från sitt Pippi-hus, att hon visar sån kärlek till sin lillebror och att hon varje kväll pussar oss alla godnatt. Lilla unge, vad jag älskar dig <3